Jag minns när jag insåg att jag kan precis vad som helst! Jag var 13 och jag hade tacklat kritik så mycket jag var kände mig helt och hållet orädd för andras åsikter. Jag blev kallad "diva" - ni vet en bitchig, självisk liten tjej som tycker att hela världen kretsar kring henne? Okej.. Det var samma tjej som nått år senare vann stipendium för "visad empati för andra." Från den tiden har jag lärt mig att aldrig döma människor, jag kände mig helt missförstådd.

Det är verkligen inte lätt att vara tjej. När man räcker upp handen, säger sin mening, tar plats, ansvar i en gruppuppgift eller har gott självförtroende och höga ambitioner så är man 1. självgod 2. bitchig 3. bossig. Killar blir applåderade för att vara drivna ledare, en tjej blir ogillad för det. Jag kommer aldrig glömma då jag hörde att min otroligt smarta och vassa yngre kusin känner att hon behöver dumma ner sig i skolan för att bli omtyckt. Man får inte tycka att man är grym, framförallt får man inte säga att man är det. Men herregud, varför ska en tjej få crap för att gå efter allt som hon är värd? Det är ju vad vi promotar på instagram hela tiden. Vi hyllar Beyonce och hennes sätt att tro på sig själv, men så fort någon faktiskt gör det på riktigt så skickar vi anonyma, elaka kommentarer. 

Jag har lärt mig att ta på mig det där ordet med diva med stolthet, jag skulle vilja omdefiniera det med en självsäker, stark tjej som vet vad hon vill och som inte är rädd för att gå efter det. I alla situationer som uppstår där man upplever att en tjej är "för mycket" tycker jag man ska fråga sig om detsamma hade sagts om en kille gjorde detsamma. (Diva is a female version of a hustler?) Jag tror det är så grundat i oss och i samhället att kvinnor skall ta hand om alla andra, så om hon faktiskt gör något för sig själv betraktas hon som självcentrerad. Så vad gör vi? Vi förminskar oss själva, eller varandra, och det är just precis vad de försökte göra med mig.

Att ta ifrån en person hennes tro på sig själv är det värsta man kan göra tycker jag. Plötsligt blir världen lite mindre, lite ofriare, möjligheterna lite färre, och man strålar inte lika starkt. Man har alla de där otroligt många talanger i onödan, eftersom att man inte vågar visa dem. Om vi lade lika mycket tid på att vara utnyttja våra egenskaper som vi gör på att vara självkritiska hade vi varit wonderwomans allihopa. Vi måste sluta med det, både mot oss själva och mot andra. Vi måste vara del av vår egna och andras framgång istället, hjälpa varandra uppåt. Har du någon gång stött på en hater som gör bättre än dig? Inte jag heller.

Så jag tror jag ville jävlas lite, för jag kom på att den enda som förlorar på att slösa sin tid på att hata mig är dem och inte jag. 60 sekunder av att vara irriterad är 1 minut man missar att vara glad. Medan jag spenderar min tid på att utmana mig själv och växa tog de steg bakåt. Om de lika gärna ska prata kan jag lika gärna ge dem något att prata om. Jag bara lever mitt liv. Och eftersom att jag är den enda som ska gå i mina kläder, och uppleva mina val kan jag lika gärna göra sådant som gör mig glad. Så när andra ville ändra mig blev jag ännu mer mig själv, och när andra ville tysta mig pratade jag högrre. Att pleasea andra är en omöjlig uppgift. Som beauty queen Dita Von Teese sa "You can be the ripest, juiciest peach in the world, and there's still going to be somebody who hates peaches."
Rätta dig inte efter andra människor, om de inte kan hantera all din awesomeness är det deras problem. Låt dem vidga sina vyer lite då. Samtidigt som du låter dig själv lyckas i allt du tror på, och allt du är kapabel av.
Own it, diva.