You're not needy (you're just with the wrong person)
Jag brukar kika in på Cosmopolitans hemsida när jag är uttråkad. De har allt möjligt fabulous, som recept på sommriga drinkar, till 30 grymma saker med att vara kurvig, till vetenskapliga anledningar till varför det är bra med mer morgon sex (thank you cosmo.) Men som den sanna tjej jag är så kan jag inte låta bli relationssidorna. Och av en slump så hitta jag artikeln, skriven av en författare till bestseller boken The love affairs of Narhaniel P. Herregud, hade jag läst det för ett år sedan hade det sparat mig otroligt mycket själv-hat. Hon berättar om sina egna erfarenheter bakom handlingen: En självständig och stark primadonna som blir osäker, needy och tappar sig själv på grund av en killes mixed signals och sätt att vara känslolös.
"As Lewis's behavior grew more cruel and manipulative, I made excuses for putting up with him. I thought if I just rode out this rocky period, he'd "forgive" me and things would go back to how they'd been. I'd tiptoe around him, timid where I once felt confident. I began to feel grateful for any time we spent together, because it was only when he was next to me that I felt secure. I could see I was acting like a different person from the one he'd fallen for and, more important, from the person I thought I was. I'd become needy, insecure, and downright pathetic.
This phenomenon, in which an otherwise together woman turns into a sad, excuse-making doormat, is one my friend Vanessa calls "the downward spiral of shame." Ah, the irony: The worse you feel about it, the more dependent you become on the relationship, which is the source of your unhappiness. You become increasingly desperate to "save" it no matter what the cost to your self-respect. It doesn't matter how smart you are. We can all do it."
Okay, so I've been down that exact road. Not my proudest moment. Men artikeln fick mig att inse att det kanske inte helt var mitt fel. Framförallt att jag inte är ensam. Och att jag aldrig vill ha det i mitt liv mer. Jag var så rädd att förlora honom att jag förlorade mig själv. Och jag gav alldeles för lite, för alldeles för lite och jag kände mig alltid tagen för givet. Jag har varit så himla arg på mig själv efterår som lät det gå så långt. Framförallt när det värsta jag vet är att se tjejer ge upp hela sin värld och alla sina drömmar till Mc. Dreamy. Och så gjorde jag det själv. Det bästa är att det aldrig kommer hända igen. Man bygger upp ett skyddsnät så att det aldrig kan hända igen. Om det får dig att känna dig tom när du ger till en person så ger du för mycket. Lesson learned. Check.
Vad är det med killar och känslor alltså? De försöker framstå som modiga, starka, tuffa. Men jag har alltid tyckt att det gör dem svaga. De verkar vara så rädda. Åtminstonde är det inte jag som har commitment issues. Vågar man inte vara ledsen är man aldrig heller riktigt glad. Värre än att vara sårbar är att inte ha några känslor alls.
Kanske borde beställa boken så jag kan glädjas åt hur bra det är att jag tog mig igenom det!
Vad är det med killar och känslor alltså? De försöker framstå som modiga, starka, tuffa. Men jag har alltid tyckt att det gör dem svaga. De verkar vara så rädda. Åtminstonde är det inte jag som har commitment issues. Vågar man inte vara ledsen är man aldrig heller riktigt glad. Värre än att vara sårbar är att inte ha några känslor alls.
Kanske borde beställa boken så jag kan glädjas åt hur bra det är att jag tog mig igenom det!
