Jag minns när mat bara var mat. The good old times. Minns ni? När man var liten var mat verkligen inte något man la ner särskilt mycket vikt på. Jag tror faktiskt att jag åt mest för att det var något mina föräldrar sa åt mig att göra. Jag åt tills jag var mätt och det var det. Inte för lite, inte för mycket. Jag räknade inte kalorier. Tänkte inte på kolhydraterna i mina rice crispies, hade ingen aning om att banan skulle vara en "fet frukt". Enda dieten som fanns omkring mitt lördagsgodis var att det inte fick ätas före middagen. Och det var sommardagar vid stranden med ballerina kex och det hade ingenting att göra med hur fin jag var i min baddräkt. Nån gång i tiden visste jag inte att det fanns en beach kropp, och att den skulle vara annorlunda till hur man ser ut resten av året. Men så blev jag nio och mina tjejkompisar började klaga över att de var tjocka och sen dess har det spunnit på. Löpsedlar och mirakelkurer, träninghets och hashtags, #girlsdonteat (det dummaste jag sett!) Tänk om jag hade vetat då att mat skulle bli något med så mycket hets. Nånting som det skulle läggas så mycket tid och kraft på. Osäkerheter, skam och problem för så många människor. Något som får folk att spy upp, svälta sig, till och med dö av. Över mat! Är det verkligen värt att lägga så mycket tid och oro omkring? Mitt femåriga jag hade sagt "det är en värdslig sak!" för det är det ju. Sen senast jag kolla så har inte mat som syfte att göra oss snygga - vi äter det för att vi behöver. Tänk om det hade kunnat vara så enkelt igen. 

När jag äter vill jag inte tänka på hur det kommer få mig att se ut. Jag vill äta för det har mina föräldrar lärt mig att man ska göra. Jag vill äta hälsosamt, och i mina ögon betyder det både att äta för kropp och för själen. Hälsa är att kunna göra det med gott samvete. Som 1994. Om vi är för uppe i alla negativa tankar omkring mat glömmer vi ju helt att faktiskt njuta av det. Now how stupid is that?