Till viss mån kan jag tycka att det är bra att vara högpresterande. Det betyder att man förväntar mycket av sin förmåga. Det betyder att man gör sitt bästa. Att man siktar mot det högsta - sånt som vi alla borde sträva efter. Det ger ett spännande och rikt liv. Det gör att man utvecklas och utmanas, man växer och blir bättre. Men till vilket pris. När jag tog mitt körkort förra veckan hade jag så mycket prestationsångest att jag spydde när jag kom hem. Det tar fem år för mig att skriva ihop en text för att jag aldrig tycker den är bra nog. Visst är det så att jag går ut med MVG i de allra flesta ämnen i år. Jag tycker att jag lyckas rätt bra med att spela superwoman. Men hjärtklappning, huvudvärk, stressmage IBS och magkatarr tillkommer. Är det verkligen värt för att vara perfekt hela tiden. Det enda det gör egentligen är att ge oss ännu fler brister.

Det kallas för duktiga flick syndromet. Om man ger en klass ett prov så läser tjejen hela boken medan killen slummar igenom halva. Vi överpresterar många gånger. Man ska vara bästa kompisen, dottern, eleven, flickvännen, arbetskollegan. Ha snyggaste kroppen, fetaste plånboken, bästa garderoben, högsta betygen och helst ha en skrytig karriär innan man är 23. Tävlar vi mot oss själva eller tävlar vi mot varandra. Jag önska att vi kunde ta bort ordet syndrom - och bara säga att vi är jävligt duktiga istället. Sluta skjuta upp på "det bättre livet" och leva nu istället.

 

Min och din intelligens kan inte mätas i en svenskauppsatts, det kan inte synas på ett CV. Det finns inte Word-sidor nog för att kunna rymma hur smart du är. Din snygghet visas inte i siffran på en våg eller längde av ett måttband eller antalet kalorier du fått i dig idag. Eller om du skrev rätt sak på din twitter. Och du kan inte finnas där för dina vänner hela tiden. Ett misslyckat prov betyder inte att du är dålig. Allt hänger inte på en bokstav. En redovisning visar inte din otroliga förmåga att lyssna. Det visar inte dina matlagningsskills som en dag kommer krona dig till Sveriges stjärnkock. Ibland misslyckas man med ett körprov för att man har otur. Vi måste komma ihåg att vi är grymma oavsett hur det går. Går det inte nu så går det nästa gång det kommer fler chanser. Vad är det värsta som kan hända? Det är inte kört för att man felar en gång. Fråga dig detta - vad gör det egentligen om 100 år?
Vi får inte glömma att leva, njuta, skåla, skratta, umgås och ha kul nu. Om vi hela tiden lever för att bygga en bättre framtid kommer vi aldrig att nå den. Istället för att förändra dig, förändra tanken om att du måst vara annorlunda. Perfect people aren't real. And real people aren't perfect.

En annan sak jag inte fattar är varför folk är så rädda för att säga sitt uppkörningsdatum.
Jag floppade mitt teoriprov med en poäng första gången. So what! Hur många har inte gjort det?? Det är väl inte hela världen.
Folk är så olika på alla möjliga sätt, men en gemensam sak vi har är att vi alla bär på brister. Vi gör alla fel, det finns inget som gör oss mer lika. Men vi är så duktiga på att dölja det och spela perfekta att vi tror att vi är helt ensamma med våra misstag. Så medan alla går omkring och upprätthåller sitt leende så mår vi egentligen lika dåligt. Vad det än är för fakeshow vi försöker med så kommer vi aldrig att vinna.

Relaterade låtar:
Real girl - Mutya Buena 
Mind the gap - Nabiha
Who you are - JessieJ
We are who we are - Little Mix