När jag funderade i våras över vad jag ville göra i sommar visste jag att jag ville göra någonting utmanande och meningsfullt. Och jag kom att tänka på en utbildning jag alltid fått rekommenderad när jag höll på med simning; havslivräddarutbildningen i Tylösand. Läste på hemsidan att man skulle vara beredd på att frysa en del, vänta sig en massa skrubbsår och vilja bege sig ut i strömt vatten. Och jag kände direkt att detta var något för mig haha! 

Första kvällen sa instruktörerna att det skulle bli dom två värsta men framförallt bästa veckorna i våra liv. Och jag tänkte tillbaka på mitt liv och alla high moments och tänkte att nja, ska det bli bland det bästa jag gjort måste det bli jävligt bra haha.. But honestly, efter första dagen skickade jag iväg en hel uppsats i sms till mamma och pappa, läser det nu igen och ser hur mitt excitement fullkomligt lyser igenom. 

Jag älskade att gå upp 7 på morgonen för att träna, sen äta riktig mat till frukost för att orka ett långt vattenpass fram tills lunch, slänga i oss mat för att sen skynda ut i vattnet igen. Soliga dagar satt vi i en lektionssal och pluggade sjukvårdsteori och stormiga dagar var det havet som gällde. Och vi frös mer än vi trodde var möjligt. Vissa tillfällen befann sig många på bristningsgränsen. Men tillslut tyckte vi nog alla att 18 grader i vattnet var helt okej. Blåmärken överallt, blodiga ben och att bli bränd av brännmaneter började också kännas vanligt.

Det allra bästa var nog gemenskapen. Alla underbara människor man kom så nära man aldrig kom med gamla klasskompisar. Antar att det blir så när man blåser in luft i varandras munnar, klämmer på varandras kroppar under "helkroppsundersökningen" och ligger på varandra när man ska dra upp någon i båten haha..good times!

Samtidigt är det något av det tuffaste jag gjort, och jag växte ändå upp och trodde att rännan vid bassängkanten som tydligen renar vattnet var till för att spy i haha...Men att dyka ner 7 meter för att leta efter en docka man inte hittar, komma upp till ytan med kraftig andnöd och höra instruktörerna skrika "DYK DYK DYK" tär på en..nu i efterhand är det dom ögonblicken man uppskattar för herregud vilken egoboost det är att veta vad man klarar av.

En liten rolig sak var dock att dom två dagar vi var ute på stranden för att bevaka, en dag med andra livräddare och en dag på egen hand (!!) lyckades jag få alla större olycksfall. Dom andra undrade nog hur sjutton det kunde gå till, det är sällan det händer allvarligare incidenter på stranden, men jag stötte på två. Då kände jag ännu mer att läkare är inget yrke jag valt själv att söka mig till, det är bara vad jag är. Alla tillfällen där jag får ta hand om folk kommer så naturligt. It's just meant to be!

Anyways, två veckor senare, lördagkväll och alla utom en hade tagit sig igenom utbildningen var vi äntligen färdiga livräddare! Och vi festade som aldrig förr och dansade till baywatch introt haha. Kommer ihåg att det kändes som att ta studenten all over again, galet att det kan kännas så stort efter bara två veckors slit.

Nu undrar jag hur jag ska klara av att vänta tills nästa sommar då man får komma tillbaka och bevaka stranden med en overall det står livräddare på. Aja, den som väntar på något gott...

Jag har fått mycket frågor om varför jag egentligen gjorde detta. Well why the hell not?