Idag fick jag en tanke. Tänk när man är 43, tvåbarnsmamma och huden börjar förändra sig, rumpan sitter inte längre där den brukade, springturen är trögare. Man är en utomordentligt vacker superwoman. Och som jag ser det - rynkorna avslöjar ett par decenier av smilande. Men tänk om man vet med sig att man aldrig uppskattade sitt utseende när man var ångre. Då den var rynkri, spentstig, och full med lyster. Man säger att livet är kort men tänk om vi skulle införa samma tänk om vår kropp. Förhoppningsvis så slutar man inte gilla sig själv bara för att åldern börjar visa sig. Och förhoppningsvis lär man sig att tycka om sig själv tills dess. För håll detta i tanken: det finns bara en tid i livet då vi ser ut såhär. Man är inte ung föralltid. 
Vill vi verkligen inse när vi är 50 hur mycket tid vi lade ner på att hata på oss själva. Vill förstå först då att det var helt i onödan? Vårt utseende nu, kommer garanerat att vara vår drömmkropp sen. Så mitt tips är: vänta inte tills du blir panssionär för att fatta det - alltså vilken pangbrud du är.