Jag har den senaste tiden tänkt på hur vi pratar om mat. Av någon konstigt anledning verkar det vara socialt accepterat

i vårt samhälle att prata om mat som något tabu-belagt. Mina matvanor och portioner är tydligen något som angår andra, och det ger dem tydligen rätt att kommentera. "Kan du verkligen få i dig allt det där?" Ja tänk för att det kan jag, lucky me! Vet du vad mer jag kan - göra det med gott samvete. Vi har olika kroppar, vi behöver olika mycket mat okej? Jag tror att vi är så vana vid det att vi inte ens tänker på det. Vi pratar om efrätt som något man ska unna sig, som om det är något negativt med att ta en fika. Fatta mig rätt nu, men jag tror det är precis lika nyttigt att äta sallad som det är att äta en cupcake då och

då. Men så här pratar vi, till oss själva och med varandra:

- "Gud vad mycket jag äter", eller
- "Jag kan inte fatta att en liten tjej som du kan äta så mycket"
- Jag har precis ätit, och nu förstör(??) jag allting med choklad,
- "Du har verkligen gott ner mycket i vikt, gud vad du ser bra ut!"

Thank goodness att jag är stark nog i mig själv att kunna ta såna kommentarer. Men säg det till en person som känner sig osäker och orden kan hänga sig fast längre än det var menat. Jag tror det är såna här små, små saker i vår vardag som gör att vi får den här skeva bilden på våra kroppar och vad hälsa faktiskt innebär. Och vad det innebär är att hälsa är olika för varje liten fin person. Vi är inte födda att varken äta detsamma eller likna varandra, så sluta jämföra min portion med din och så ska jag sluta efterlikna någon annan än mig själv.

Jag och Victoria på Vapiamo för ett par veckor sen. Med varsin pizza. Guilty pleasure.