Jag såg just en film som jag längtat efter länge, nämligen 12 years a slave om slaveriet i USA. Den var så hemsk och brutal att jag långt ifrån kunde se alla scener. Det är då man inser hur lätt man har det. Jag kan trycka på en knapp och snabbt spola förbi det mitt hjärta inte klarar av att se, medan detta är och har varit en verklighet för andra. Folk kan reta sig på invandrare, en skitsak i jämförelse med vad många av dem har flytt ifrån. Vi klagar på tiggare, men måste komma ihåg att tiggeri oftast är en människas absoluta sista utväg. Ingen drömmer om att spendera sitt liv med en kopp utanför ICA, men tydligen har de lämnat något bakom sig som var värre. Om man tänker efter så är vi rätt bortskämmda som kan hänga upp oss över såna saker och på människor vars liv har varit 100 gånger mycket värre. Visa empati inte hat, så löser man problemen. Och det är därför filmer som denna är så viktiga.

Filmen handlar om en skicklig och framgångsrik, mörkhyad violinist från New York. Solomon som han hette, hade ett lyckligt liv med fru, två barn, ett stort hus och bra jobb. Men han blev lurad och skickad till den södra delen av USA, där mörka sågs som egendom och något man behandlade som luft. Denna supersmarta, fina kille som nu slösade sina talanger på en åker. Det är så svårt för mig att få in i min hjärna hur man kan se en skillnad på mörka och vita förutom det man ser med ögat. Hudfärgen är annorlunda, men hjärna, hjärta, IQ desamma.