Ett år senare väl hemma i Sverige igen såg jag dag efter dag hur lite mat tjejerna åt i skolan och fann mig själv inne på Ica och hade dåligt samvete över den där chokladkakan jag var på väg att köpa. Jag blir så arg över hur jag sakta men säkert började falla för det där hemska som hindrar oss från att njuta av det bästa i hela världen; mat. Men vet ni vad? Jag kämpar emot det, för hur farligt är mat egentligen? Inte alls! Det är det mest naturliga någonsin. Det farliga vore istället att sluta äta för att se ut på ett visst sätt; det är det vi borde vara rädda för och inte maten. 

Vi hade nog alla mått bättre av att jobba på att vara mer nöjda med oss själva som vi är än att jobba mot en målvikt. Forskning har visat att vi faktiskt inte blir lyckligare av att vara några storlekar mindre och det känns så sant. Lycka är nog istället att vara helt fri och utan hämningar kunna köpa plockgodis en tisdag och äta pommes till det grillade köttet. Mat ska vara hälsosamt och något att njuta av och inte kopplas till ångest och skuldkänslor, men det är något vi måste jobba på att förändra.

Om vi är medvetna om det kan vi lättare identifiera problemet och stanna upp när de negativa tankarna dyker upp och fundera över om man verkligen ska låta det styra en och ens matvanor. Det är vad jag gjorde i mataffären, och jag insåg att size 0 inte är vad jag vill för mig själv utan snarare vad samhället vill, så jag köpte den där chokladen ändå. Att utgå ifrån mig själv och inte låta andras värderingar styra var något som stärkte mig. Jag älskar ju mat, och jag vill verkligen inte att det ska förändras.