I somras åkte jag till USA för att stanna där tio månader. Jag hade längtat i typ tio år efter detta och vetat säkert att det skulle hända i två år. Men det blev en alldeles för stor kulturkrock för mig och jag förlorade mig själv på otroligt kort tid. Jag åkte hem väldigt tidigt, det fanns inget annat alternativ för mig.

Jag har spenderat så mycket tid till att älta detta. Ångra, gråta, ifrågasätta. Jag förstår ibland inte hur jag kunde och ibland undrar jag verkligen vad som hade hänt om jag inte hade åkt hem. Det är som att jag mentalt försöker spola tillbaka tiden och se till att det inte har hänt, öppna ögonen och se att jag är kvar. Jag har fastnat i den där drömbubblan igen då jag föreställer mig allt så perfekt trots att jag upplevde det och såg klart och tydligt att det inte var så.

Jag har haft extremt svårt att förlåta mig själv. Jag har gått hos kurator och jag har isolerat mig från vänner och det sociala. Levt i min egen bubbla och gjort allt jag måste och sen sovit, varit för mig själv, försökt stänga ute allt som påminner mig. För ett par månader sen läste jag en mening. ”It’s okay to mess up, you are loved.”

Den meningen är så simpel men den förändrade hela mitt synsätt på livet. ALLA gör misstag och det gör oss inte till sämre människor. Vi trycker ner oss själva och tänker illa om oss själva bara för att vi gjort snedsteg. Saken är att misstag är viktiga för oss, för de är lektioner och de formar oss till vad vi kommer att bli. Tidigare misstag har format oss till dem vi är idag. Och jag tror på att allt händer för en anledning så jag är bombsäker på att precis så som vi är, det är så vi ska vara just nu. Det är så vi ska ha det och vi måste göra det bästa av det. Mår vi inte bra nu, så kommer vi göra det. Allt kommer att ordna sig i slutändan, man får bara inte ge upp. Man måste acceptera, gå vidare och främst: förlåta sig själv för sina misstag. Små som stora, de kan påverka oss så mycket. Mitt gjorde att jag tappade fotfästet, grepp om vem jag ens var. Jag förlorade mig själv helt enkelt. Men i framtiden vet jag att jag kommer ha nytta av vad jag har lärt mig. Jag kommer aldrig ge upp lätt igen. Jag gör det inte nu heller, allt jag gör kämpar jag så mycket jag kan med. Jag har blivit en fighter. Och nu vet jag vart jag har mig själv. Och vet ni? Alla är fighters. Livet är inte lätt, det blir visserligen vad man gör det till men det kommer motgångar som kommer att vara svåra vad man än intalar sig. Men de gör oss inte mindre värda att vi tycker dem är svåra. Vi är precis lika kick-ass som vi alltid har varit och vi är inte svaga bara för att vi är nedstämda. Vi är bara människor.