Jag har, som tjej, växt upp med att man ska vara lugn, inte ställa till med bråk, take the high road, alltid ta ett steg tillbaka, vara tyst. Jag är trött på det. Jag vill stå längst fram och jag hoppas att ni alla vill det. För oavsett vad någon annan tycker så har jag rätt till det, att alltid få stå längst fram för att höras och synas. Samhället idag är så vidrigt ibland och jag orkar inte spela med längre. Man ska alltid tysta sig själv för att inte sticka ut eller dra till sig uppmärksamhet. Det är fult att skrika. Jag vill ta alla dessa sjuka normer och kasta iväg mitt ut i Atlanten där dom kan fortsätta sjunka med alla andra fula saker jag vill kasta ner dit. 

Jag tycker det är så häftigt, inspirerande, fantastiskt, underbart med folk som vågar ta plats. Människor som precis som jag tröttnat på att alltid stå i bakgrunden och ibland eller alltid känna att deras åsikter spelar mindre roll än andras. Men det gör dom inte, dom är precis lika viktiga.

Jag kan inte räkna alla gånger jag blivit ignorerad när jag pratar om något men ingen i mitt sällskap lyssnar. Dom kan däremot påpeka att dom inte göra det för att sedan fortsätta prata om något annat. Jag fattar inte det! Hur kan man se på en människa som man ska vara vän med och säga att man inte lyssnar för att sekunden senare gå vidare med något man tycker är mer intressant. Så respektlöst och det är precis sånt som får mig att vilja skrika ännu högre. Jag bryr mig inte om jag lämnar någon bakom mig för då är dem inte värda att få följa med mig framåt. Vi alla måste inse vårat värde och vi måste förstå att vi är så viktiga. Så jävla viktiga. Gå ut och skrik de högsta du kan för det ska jag göra från och med nu. Jag ska höras.