Jag minns när jag var liten och jag lovade att jag aldrig skulle bli en sån där tråkig vuxen. Det tycks vara en sak jag har lyckats hålla fast vid. För trots att jag kan avancerade ord, talar med händerna och deklarerade igår, så är jag alltid hon som är lite för högljudd och lite för mycket och hon som inte kan reglerna. Jag tror att jag ser vuxlig i mina skjortor och seriösa businesskläder och jag är champion på deep-talk. Men jag kan vräka ut mig allting man inte "ska" säga, i en ljudnivå som inte passar in. Jag är barnslig och reckless men fri. Och jag pratar om vad man ska göra med kulorna i en svängdörr med folk i. För herregud, det är ju ett mysterium, vem undrar inte?
Andra kan säga till mig att dämpa mig, men tänk om jag skulle säga loosen up a little. Kanske är jag oförståndig. Men jag kan undra om det inte är alla dessa förnuftiga vuxna som är ute på lite djupt vatten. Gör de som de vill, eller är man bara formad av samhället och alla löjliga oskrivna regler. I slutändan, vem är gladast?
Jag får hellre tio snea blickar än att formas efter stela normer och sluta vara mig. Jag tror att jag är som de flesta andra, bara det att jag faktiskt säger det jag tänker istället för att hålla det för mig själv. Om någon är så trångsynt får jag ännu mer lust att utmana människan för varför så allvarlig? Jag fattar inte vad det är att bli så upprörd över.